Dacian Drăgan, född i en avlägsen by belägen djupt inom Karpaterna, var jag alltid annorlunda. Byborna viskade om barnet som kommunicerade med skuggorna, som kände andarna även innan de lämnade denna värld. Sedan jag var en pojke anförtroddes jag med mer än bara att vakta får eller samla ved. Jag var deras beskyddare, förvaltaren av ritualer som såg till att oroliga själar fann ro och att de ondskefulla skuggorna hölls bundna till sin mörka avgrund. Mörkret klänger sig fast vid mig som en gammal rock, en produkt av de uråldriga bergen där jag kommer ifrån.
I hjärtat av dessa berg, varje grav jag grävde, varje gravsten jag satte, var ett löfte. Ett löfte om att hålla de gamla ondskefulla krafterna borta. Från barn som försvann i de isiga dimmorna, till krigare, de som stod öga mot öga med inkräktare utan att blinka. Dessa gravar är inte bara sista viloplatsen; de är kapitel av en historia jag varit bunden till sedan födseln.
Men sedan började drömmarna. Mardrömmar, egentligen. Visioner av ett avlägset land, av urgamla runor, och en stad som jag aldrig sett tidigare - Uppsala. Dragningen var omöjlig att motstå. Varje natt viskade spöklika röster berättelser om denna plats, vilket drev mig att söka ett öde större än mig själv. Min kunskap om ritualer och övernaturligt blev mitt sköld och svärd på denna resa.
Att lämna min by, min födelsrätt, var inte längre ett val; det var ödet. Karpaterbergen hade förberett mig, men Uppsala skulle pröva mig. Och när jag satte foten i detta nya land, visste jag en sak säkert: Varje stad, varje by, behöver sin beskyddare. Uppsala valde mig, precis som bergen en gång hade gjort.
Med varje ny gryning på denna främmande plats påminns jag om min plikt, min härstamning. Att se till att varje själ, oavsett var, hittar sin väg hem. Och i Uppsala, där det förflutna blandas med nuet, där gamla gudar fortfarande har makt, står jag som en brygga mellan två världar, alltid redo att se till att de gamla ondskefulla krafterna hålls borta.